Den svenska underhållningslitteraturens mest framträdande pekoralister Liza Marklund skriver idag i Expressen en drapa riktad mot facket i allmänhet och facklig organisering i synnerhet.
Lika usel skribent som Marklund är visar hon sig vara som politisk analytiker. Hon skryter med att hon blev ”guling” redan 1989 för att en kollega som var LASad skulle få förtur till den tjänst hon hade värvats till. Hon ondgör sig över att hon, Liza Marklund, skulle ha tvingats då 1989 ta , helt enligt reglerna, ta andra jobb mellan vikariat. Fackklubben skulle också ha protesterat mot att hon, som värvats hade fått högre lön än sina kollegor.
”Gulingen” Marklund är fortfarande upprörd över den arrogans som facket visat för att de slogs för sina medlemmar. Det var inte exempel på den solidaritet som Marklund förväntade sig och enligt med hennes drottninglika logik förväntade sig.
I övrigt kör Marklund i sin spalt den för länge sedan utkörda visan om Laval och LAS. Facket slåss bara för de sina, dvs. medlemmar enligt Marklund. Visst , det vore väl fan, för att inte säga tjänstefel om man inte slogs för sina medlemmars intressen.
Men samtidigt som lönekartellen, som facket är, gör det så tjänar de som för ögonblicket inte är med tjänar på detta. Inte fasen är det till nytta för byggarbetarkollektivet om säg baltiska företag med tveksamma löner och villkor tvingar byggjobbare och byggföretag som har svenska avtal till lönedumpning. Ingen tjänar på det utom vissa mindre seriösa byggmästare.
Marklund skriver ”jag gick ur facket för att fackets agerande var inskränkt, maktfullkomligt och osolidariskt” . Jag skulle vilja vända på Marklunds uttalande till en utmärkt beskrivning av Liza Marklunds sinnelag och agerande; inskränkt (hon har inte förstått ett smack av den fackliga idén), maktfullkomlig (hon är sitt eget epicentrum) och osolidariskt (hon tänker bara på sig och sin välfyllda plånbok). Som om detta inte räcker har hon förvandlat journalistyrket till en drängtjänst åt Svenskt Näringslivs och högeralliansens intressen.
Liza Marklund är kanske det här landet mest överbetalda, minst begåvade skribent och nu har hon också visat sig var politiskt korkad på köpet.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
