Så då är det dags igen för den eviga frågan om lagen om anställningsskydd, LAS, i dagligt tal. Ända sedan den dag den infördes som lag har det eviga positivet dragits runt – LAS förhindrar rörlighet på arbetsmarknaden (utläses arbetsgivarna kan inte sparka vem dom vill och när de vill), den hindrar unga från att få jobb (utläses arbetsgivarna kan inte bli av med äldre lite sliten arbetskraft) och att lagen förhindrar företagen att växa (utläses man måste förhandla med facket).
Den nazistiske propagandaministern Goebbels sa en gång om en lögn upprepas till många gånger blir den till sist en accepterad sanning. Kort sagt, anti-LAS-positivet fortsätter att dras runt och märkligt nog så har den felaktiga för att inte säga okunniga bilden av LAS klistrat sig fast även bland ”vanligt” folk. LAS har blivit synonymt med arbetsmarknadens problem. Lögnen om LAS har tyvärr blivit en ”sanning”.
Men vad är då LAS egentligen. Lagen kom till efter åratal av försök från de fackliga organisationerna att få någon ordning på det godtycke som präglade arbetsmarknaden efter Saltsjöbadsavtalet där arbetsgivarna ledningsrätt var inskriven i §32. ”Rätt att leda och fördela arbete, rätt av anställa och avskeda osv” – det var den eftergift fackföreningsrörelsen gjorde då huvudavtalet kom till.
Men det var också Saltsjöbadsavtalets akilleshäl för det innebar att hela makten överlämnades till arbetsgivarna för att få genom landsomfattande kollektivavtal och förhandlingssystem. Det gav en oönskat konsekvens; arbetsgivarna utnyttjade situationen och sparkade varje anställd framförallt på LO-sidan som inte orkade vara 100 procentigt produktiv.
När det inte gick att få någon ändring såg statsmakten ingen annan lösning än att införa en skyddslagstiftning som i vart fall gjorde slut på godtycket och angav objektiva skäl för uppsägning. Arbetsbrist och personliga orsaker är också de skäl som accepteras och att varje uppsägning skall föregås av en förhandling med den fackliga organisationen.
Denna bakgrund talas sällan eller aldrig om. Vad arbetsgivarna och högern med sin buskagitation mot LAS egentligen vill är att återinföra den tid som var före LAS då arbetsgivarna varken behövde ange skäl vid uppsägning eller förhandla. Den tid då §32 var symbolen för arbetsgivarväldets godtycke på arbetsplatserna i detta avlånga land.
Det handlar inte om att det inte går att anställa unga, inte om att behålla nyckelpersoner, inte om varken ditten eller datten utan om att ta tillbaka makten till det arbetsgivarnirvana som var den dag då löntagarna fick stå med mössan i handen och hoppas på det bästa. Det handlar helt enkelt om makt – inget annat. Punkt, slut.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
