fredag 27 april 2012

“Hej, nu är jag hemma!”

 

bygg_1_ 401

Hej, vi ses ikväll!

Hur många gånger har vi inte sagt det till våra nära och kära. Förra året var det 61 människor som inte kom hem utan dog på sitt jobb. Det var ungefär 1.300 som avled av skador de dragit på sig på jobbet. En förfärande statistik och bakom siffrorna gömmer sig människor av kött och blod. Det är pappor, det är mammor, det är döttrar och söner som ryckts bort på tok för tidigt från detta korta jordeliv.

Det värsta är att det är i de allra, allra flesta fall helt onödigt. Det skulle aldrig behövt ske men det skedde i alla fall. Det kan bero på arbetsgivare som struntar i säkerheten, det kan vara orsakat av alltför högt tempo på jobbet, för lite folk eller bara på grund av slarv orsakat av en kedja av omständigheter.

I år är det 100 år sedan vi fick skyddsombud. Men tyvärr förmörkas jubileet av det faktum att den sittande högerregeringen har inte bara dragit in det mesta av utbildningsresurserna till nya skyddsombud utan också, och som på sikt får större betydelse, lagt ner arbetsmiljöforskningen i Sverige när man la ner Arbetslivsinstitutet.

Tyvärr ökar olyckorna på arbetsmarknaden och därmed fler dödsfall, olyckor och skador men också en ökad förslitning av människor. Idag är det inget ovanligt med att unga kvinnor i handeln har utslitna axlar redan innan 30 år. Det är inget ovanligt att se byggnadsarbetare klättra på tak utan säkerhetslinor. Ofta är det ensidiga arbetsuppgifter som sliter ut människor eller oseriösa entreprenörer som inte tar ansvar och ser till att deras anställda har säkerhets och skyddsutrustning eller ser till att de använts.

Arbetsgivare som chansar eller helt enkelt skiter i sina anställdas arbetsmiljö har blivit vanligare och det borde uppröra långt mer än vad det gör. Men, inte ger en estnisk byggnadsarbetare som ramlar ner från ett tak några rubriker eller en 29-årig handelstjej som inte kan lyfta armarna längre det heller.

Vi borde vara förbannade, men vi är det inte . Vi borde sätta stopp, men vi gör det inte. Vi borde och vi kan… Kan det möjligen bero på att ett arbetarliv inte är lika mycket värt i överhetens ögon?

I dag hålls en tyst minut för att hedra de som fick ge sitt liv i arbetet. De hade säkert hellre sett att det inte hade varit någon tyst minut utan att de kommit hem och glatt ropat ”hej nu är jag hemma”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson