onsdag 28 augusti 2013

Identitet

Under min säng fanns det en låda med kioskdeckare och serietidningar. Jag var knappt tolv år och försökte tolka dessa tecken, försökte förstå hur de hängde ihop och vad de betydde tillsammans. Läraren i skolan sa till mamma att jag var dum i huvudet och en annan lärare hade tidigare sagt att från en ”horunge” som mig kunde man inte räkna med något annat. Morsan var ju, Gudbevars, ensam med mig då farsan dragit.

vaaxla_alt

Men jag ville förstå, jag ville lösa mysteriet med bokstäverna och hur de hängde ihop. Jag försökte och till sist hade jag förstått min första ”Seriemagasinet” och sedan min första Mickey Spillane. När det väl skett kände jag en enorm lycka för jag hade visat för dem, och inte minst för mig själv, att jag varken var dum eller inte var att räkna med.

Nu skulle jag inte bli annat än arbetare som en annan lärare uttryckte det på mellanstadiet så jag behövde inte gå teoretiskt förberedande högstadium, men morsan hade en annan uppfattning och därför blev det både högstadium, gymnasium och studenten även om det var med mediokra betyg. Jag kom ju från en totalt studieovan miljö, men hade en mor som läste mycket och var både fackligt och politiskt aktiv. Ideologin fanns därför med i hennes syn på min framtid. Men det blev gjort, jag var den förste i vår familj som ”tog studenten”.

Efter en och halv termin på universitet med filosofi och ekonomisk historia steg jag ut på verkstadsgolvet och senare, i sökandet efter identitet, det blev yrkeschaufför. Den akademiska världen kändes främmande, även om det var till morsans stora sorg. Idag har dessa knappa två terminer, inser jag nu, haft en stor betydelse då de bekräftade att arbetarungen faktiskt kunde även om intresset och motivationen alternativt mognaden just då saknades. Yrkesförarkortet var därför en viktig händelse, lika viktig som att lösa bokstävernas gåta, då det gav en stolthet, en yrkesidentitet.

Varför berätta detta nu, något som hände på 40-50 år sedan? Jo, för det handlar om klass, det handlar om klassidentifikation, men också klasstigmatisering. Arbetarungen ska inte tro att han eller hon är något. Vi ser det än idag om inte annat då regeringen tar bort det teoretiska inslaget i gymnasieutbildning med förklaringen att arbetarungar skall inte tvingas att läsa teoretiska ämnen då de är praktiskt lagda.

En klasstigmatisering, ett förakt för arbetarklassens barn som om de är mindre intelligenta, har mindre förstånd eller förmåga att förstå ett teoretiskt resonemang eller ta åt sig en teoretisk text. Precis som föraktet för ”horungen” i slutet på 1950-talet.

Att ha ett språk är att ha en identitet som gör dig till individ, precis som att ha en yrkesidentitet ger yrkesstolthet och att ha en klassidentitet ger samhörighet. Utan dessa tre blir livet en resa på ett upprört hav utan att kunna ta ut bäring och utan att hysa något hopp.

bokhylla

Arbetsglädje är skapande. Det var en fantastisk, nästan euforisk känsla, när jag för första gången satte mig ensam i den gamla Volvo Vikingen och körde iväg med mitt första lass lösbetong och kände att det bar, jag klarade att hantera den åtta ton tunga lastbilen med dess lika tunga last. Njöt av motorns mullrande mellan husväggarna och ekot som studsade fram och tillbaka. Jag var inte den föraktade ”horungen” utan yrkesmannen, även om jag i den stunden inte insåg att det var långt kvar, mycket som fanns att lära innan jag med rätta kunde betraktas med en yrkesidentitet. Men i det ögonblicket, ensam i den spartanska lastbilshytten, var inte ödmjukhet den förhärskande känslan utan stolthet.

Arbete är frågan om identitet, men också fråga om kollektiv identitet, klassidentitet. En fråga om styrka och svaghet för finns inte den kollektiva identiteten så finns inte heller styrkan. Det vet de som nu styr och de som styr i det kapitalistiska systemet erkänner detta fakta. De har sin starka klassidentitet och vet om man kan slå sönder klassidentiteten splittrar de arbetarklassen. Kan maktens män och kvinnor få arbetarklassen att stigmatisera sig själv och istället för styrka känna svaghet, underlägsenhet och till och med förakt för klassen, arbetet och inte minst förminska sig själva intill ringaktning stärker de sin makt och säkrar sitt ”tolkningsföreträde”.

Därför är orden så viktiga, därför är att lösa gåtan med bokstäverna så avgörande. Därför behövs den skola som ser och ger alla barn samma möjligheter efter deras egna förutsättningar. Därför behöver arbetarklassen det skrivna ordet så väl. Därför blir fördumningen som sker på olika plan så farlig. Vi behöver kunskap, vi behöver vårt språk, vi behöver arbetet på våra villkor för vi behöver vår klassidentitet.

Jag löste gåtan med språket, fick bokstäverna på rätt plats. Men då blir man också farlig inte bara för överheten som älskar dumheten och okunnigheten, utan även för de som är rädda för hot mot sin makt i klassen eller som arbetarna gett dem i förtroende. Kunskap, gåtan som löstes, blir ett hot mot dem och det finns inget som kostar på så mycket som att ha mer kunskap och använda den för det stör och skakar båten på det upprörda havet. Ifrågasättandet, problematiserandet och den intellektuella arbetaren är det största hotet mot status quo som existerar. Men det är priset som får betalas när ”horungar” sparkar Jante ut ur boet och tänker själva.

Den legendariske folkbildaren Alf Ahlberg skrev redan 1934 följande tänkvärda rader ”..vårt tänkande i hög grad är i hög grad beroende av våra språkliga uttrycksmöjligheter. Varje nytt ord eller varje meningsfylld sammanställning av ord är på samma gång en ny möjlighet för vårt tänkande. Att vidga sitt ordförråd och sina uttrycksmöjligheter är att vidga sin intellektuella horisont.” (Tankelivets frigörelse, Kooperativa Förbundet 1934, sid 143.)

Kampen för arbetet och arbetets frigörelse är med andra ord helt avhängig klassens intellektuella strävan. Språket som identitet, arbetet som identitet är grundbultar i klassidentiteten och individens delaktighet i kollektivet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson